4.

Det var en timme kvar tills de skulle träffas.
En tisdagskväll i juni. Det var en fin kväll.
Hon kunde inte riktigt förstå att hon snart skulle ut och träffa en person hon inte kände. En man? en kille? en pojke? Hon visste inte.
Det var inte likt henne. Hon var ju den som drog öronen åt sig så fort någon ville bjuda på en öl på krogen.
Troligtvis berodde det på att hennes mamma alltid förmanat henne om allting när hon var liten. Nej, det var inte bara när hon var liten. Det hade jämt varit så och var fortfarande.
Hennes lilla mamma med den så alltid välklippta, mörka pagen.
Hon slog bort mammatankarna, sånt hade hon inte tid att tänka på nu.
Det största problemet just nu var vad hon skulle ha på sig. Alltid dessa klädproblem. Att det är insidan som räknas kanske visserligen är sant men det var ju ändå självklart att utsidan gav det första intrycket. Hon ansåg att man var dum om man tyckte något annat.
Efter att ha rotat igenom garderoben likt ett lejon på jakt efter sitt byte var hon någorlunda nöjd.
De smala, ljusa jeansen framhävde hennes långa ben. Det röda linnet hade hon fått av sin syster. Det var en aning urtvättat. Det var bara bra tyckte hon eftersom det då såg ut som om hon inte brydde sig så mycket. Att det i själva verket var väl genomtänkt skulle ju inte han veta.
Den korta svarta jackan gjorde henne tuff. Hon vägrade nämligen att se söt ut. Det mörka håret satte hon upp i en toffs och den skarpa luggen ramade in hennes fräkniga ansikte.
Emilia var klar.
Om 15 minuter skulle hon träffa honom, Sam.
Hon var nervös. Det irriterade henne.